Beskrivning

ISBN: 978-91-86139-74-2

DEN HELIGA DOFTEN
Jag vet inte vad hastighetsmätaren visar, men jag vet att jag har gasen i botten och kör fort, för fort. Med hög hastighet kör jag mot norr, mot Vardö. Och bortom Vardö finns det ingenting utom is och hav, inget samhälle. Så sägs det och så mycket vet jag. Varför jag beger mig dit och varför jag kör så fort vet bara vi två: jag och Gud. Nu är det inte långt kvar, snart är jag där. Att vara där har sedan en tid varit min önskan. Och nu är det dags.
Det är natt men mörkret är inte nattmörker. Nätterna i den här delen av världen liknar inte nätterna hemma hos oss: det är som om man har skymt solen med en svart säck, och så ser omgivningen ut. Alla träd och kullar till höger och vänster om mig passerar som en hjord av bufflar när jag kör. Strax efter Kirkenes får jag syn på en polisbil med blinkande blåljus. ”Oj, nu åker jag fast!” tänker jag och blir rädd. Jag är inte rädd för att bli av med körkortet heller inte rädd för fortkörningsböter. Min rädsla är något helt annat och … Som sagt vill jag inte att någon annan får veta om det.
Med en sådan rädsla blinkar jag höger, saktar ner, kör fram till polisbilen och stannar vid vägkanten. De är tre. Utan att presentera sig och utan att säga något öppnar de förardörren och sliter ut mig. Jag har aldrig tidigare varit med om något sådant. Jag menar att jag inte hade någon aning om att man även här skulle behandlas så. Samtidigt antar jag att det är på grund av fortkörningen de sliter ut mig, varför jag känner mig en aning klokare än Kafkas herr K. Jag blir lite lugnare och tröstar mig själv med att det inte gör något om jag blir av med körkortet eller bötfälls för fortkörning.
Bilen blir kvar. Tankarna om att nå målet Vardö är kvar. Jag får sätta mig i polisbilens baksäte mellan två poliser, och just när dörrarna stängs märker jag att ögonlocken sluts. När jag öppnar ögonen är jag sängliggande och klädd i sjukhusrock. Det står en kvinna vid sänggaveln.
– Jag är läkare, säger hon. Berätta vart du var på väg.
Jag svarar inte. ”Nu är jag inte klokare än Kafkas herr K, till och med mycket värre ute än han”, tänker jag, eftersom allt tyder på att det inte var fortkörningen som jag åkte fast för. Jag begriper ingenting och fruktar att min rädsla skall märkas. Alltså rädslan som jag inte vill att någon ska veta om. Kvinnan som påstår att hon är läkare upprepar frågan:
– Vart var du på väg?

“Lê dayê ji zû ve miriye. Dema ku tev capûnekî sipî daxistin binê çalê û ji axa kolayî bêra pêşîn havêtine ser sîngê dayê, têgêhîştim ku dayê di wir de ma û êdî ji wir dernakeve. Ez têgêhîştim ku min çi wenda kir. Hemû kesên li wir dikirin û dixwestin ku laşê dayê xwelî bikin. Lê min nekir. Min tiştekî din kir. Bi dilekî tijî, bi gewriyeke tijî û bi çavên tije av ji wir bi dûr ketim û di wê gavê de min hîs kir ku ez bi aqil bûme, ez mezin bûme. Min êdî weke zarokan bawer nedikir ku dayê yeka nemir e, êdî min bawer nedikir ku mirin gelekî dûr e. Ez bûm yekî bi aqil, lê bêyî ku têbigêhîjim bê çima welê.”